Sparat under: 00-tal, drama, feel-good, pärlor | Etiketter: anthony hopkins, citronträd & motorolja, the world's fastest indian
NYA ZEELAND/USA 2005. REGI: ROGER DONALDSON
Om man ska snacka filmpärlor så är denna film en pärla bland de mest blänkande på länge. Och med Anthony Hopkins i en riktig dunderroll. Hopkins gör faktiskt här, i mitt tycke, sin bästa roll sedan Lammen tystnar, Återstoden av dagen & Howards Ends-dagar. Föga anade man att så skulle vara fallet, när man tog ner denna från hyllan på hyrfilmbutiken. Hopkins uppvisar en helt enorm one-man-show, i topp form; men detta skulle inte räcka utan det grymt vackra fotot, stämningen och det otroligt fina, välgjorda manuset som han har i ryggen. Detta drama är helgjutet riktigt bra filmhantverk av bästa kvalitetsmärke och äkta feel-good på hög nivå!
Nyzeeländaren Burt Monro är en gammal snubbe med en dröm: att få köra sin tävlingsmotorcykel (som efter 30-års svetsande och pillande fortfarande inte är helt klar) på den berömda racingbanan i Bonneville, Utah, USA – och slå världrekord på tid med snabbaste motorcykel. Då Burt är rätt till åren kommen är det många som tvivlar på hans ”tokplaner” och hemma i Nya Zeeland följer byborna honom snarare med vänlig nyfikenhet än ärlig förväntan. Men detta är hans stora pojkdröm, och drömmar är till för att göras sanna. Med motorcykeln i släptåg fraktar han den och sig själv på en tradare till USA.
Burt ger sig ut på en riktig road-movie-trip med motorcykel genom 1960-talets USA.
Anthony är så på topp som aldrig förr att man vill springa ut i skogen och jubla! Det var längesen man såg honom SÅ på topp som i denna film, vilket föranleder frågan: Är det inte dags att sluta göra de där B-rullarna i Hollywood nu, Anthony?! När du fortfarande – uppenbarligen - kan göra sådana här enorma filmer…! Fuck, man… med din dignitet, status och pondus så kan det väl inte vara så svårt att samla ihop de regissörer DU vill jobba med, få filmer på beställning, specialskrivna manus och pengar skänkta till egna guldprojekt (?). Att se dig i filmer som Good Company och Mission Impossible gör liksom ungefär lika ont som att se prostituerade på gatan. För det är lika mycket waste. Kom igen, Tony.. Mer sånt här, tack! *:) (och personligen tycker jag att det är en riktig skam att Hopkins inte ens blev Oscar-nominerad här för sin bästa roll på länge… mäkta märkligt).
Någon på IMDb beskrev filmen som ”a beautifully simple tale with great vibes and no villains”. Well put! Men: Jag håller dock inte helt med om detta, för det förutsätter att filmen är bara feel-good och utan udd. Men filmen har också sin udd, det är inte bara fluff fluff feel-good. Sin svärta får den genom Burts hårda kamp för sin dröm, men blod och svett; och i mötet med de människor han stöter på under sin resa. Mellan raderna finns lager där hopp snabbt skulle kunna förvandlas till förtvivlan, utan medmänniskors hjälp och godhet: Filmen har visst sina ”villains” – i form av ohjälpsamma, respektlösa, ignoranta människor.
Filmen visar att människan kan vara ond när hon vill: genom att vara oförstående, respektlös, arrogant, ohjälpsam och förnedrande i sitt möte med andra medmänniskor med udda drömmar – men likväl drömmar.
Sparat under: 90-tal, brittiskt, drama, kostym, love, pärlor, religion, sexigt, soundtrack, syndigt, tjejfilm | Etiketter: brittiskt, kostymfilm, minnie driver, sandra goldbacher, the governess, tom wilkinson
STORBRITANNIEN 1998. REGI: SANDRA GOLDBACHER.
Det finns filmer som man bara blir så glad av. För att de är så vackra och modiga. The Governess såg jag för första gången på tv i slutet av 90-talet, och jag blev alldeles tagen.. Det är få kostymfilmer som vågra bränna till, som spränger gränser och vågar utmana i sin genre. The Governess vågar.
Huvudrollen görs av en ung, då fortfarande ganska okänd, Minnie Driver. Samma år som filmen görs slår hon igenom i sin roll i Good Will Hunting på biograferna. Som motspelare här har hon pålitlige birollsskådespelaren (tyvärr oftast i biroller) Tom Wilkinson, här trevligt nog i äntligen i en rejäl huvudroll.
Allting utspelar sig på den skottska ön Isle of Wight. Det är hit den judiska Rosina kommer, sedan hennes far mördats på en gata i London och familjen tappat försörjningen. Rosina utger sig för att vara kristen och under namnet ”Mary Blackchurch” tar hon anställning som guvernant hos den udda och ensliga familjen Cavendish. Familjen umgås inte med någon utomstående och deras vanor är helt annorlunda än den öppna och livliga tonen hos Rosinas stora judiska släkt. Men det dröjer inte länge efter hennes ankomst innan relationerna inom familjen sätts ur spel… och hur alla kommer att förändra varandras öden.
Om att våga vara nyfiken, att våga känna lust och erkänna passion. Att inte vara rädd för livet. Om lekfullhet och att se en annan människa för vad hon egentligen är. Det är poetiskt, det är utmanande och det är öppet. Filmen fullkomligen vibrerar av färger, smaker, nästan dofter; och allt detta ackompangeras av ett helt vidunderligt vackert soundtrack med otrolig sång av Ofra Haza, komponerat av briljante Edward Shearmur. Detta är ett av de absolut vackraste, mest perfekta sountrack jag har hört i en film.
Ja, ni har rätt.. denna film är en riktig favoritfilm för mig! Då den inte har gått att få tag på på vare sig VHS eller DVD i Sverige så blev det till att beställa från utomlands. Tyvärr saknar DVD:n extramaterial, vilket är så otroligt synd för jag skulle gärna velat höra en audio commentary av regissören Sandra Goldbacher, om bakgrunden till filmen. Tydligen ska den bygga på ett manus av henne själv, skrivet i dagboksform ur Rosinas perspektiv. Har tyvärr inte sett något annat av Goldbacher, som annars främst arbetar som dokumentärfilmare inom engelsk tv. Jag hoppas få se mer…!
Sparat under: 60-tal, brittiskt, heist-filmer, kriminalare, svartvitt, thriller, topphunkar | Etiketter: 1962, a prize of arms, cliff owen, stanley baker, tom bell
STORBRITANNIEN 1962. REGI: CLIFF OWEN
A Prize Of Arms var en film jag snubblade jag över till lågpris på Amazon.co.uk. Detta är en snyggt filmad, tät brittisk kriminalare om ett gäng grabbar som har utarbetat en riktigt smart plan för att tillskansa sig lite snabba cash: de tänker råna en armébas i West Sussex och stjäla militärernas lönekassa på £250,000. De förbereders sig minutiöst och kollar varje detalj innan planen går till verket. Ett nervpirrande drama tar sin början, där det gäller att få allt att klaffa – och att inte få kalla fötter….
Filmen blev en box office hit i hemlandet när den kom och i rollistan ses två av Englands då hetaste unga skådespelare; Stanley Baker och Tom Bell. Det är tufft, hårt och kallt. Det är intensivt och handlingen förs fram med snabba klipp/scener som ger filmen dess nerv, och man vet verkligen inte hur det slutar, och vad som ska hända sen. Är någon dem på spåren? Har de missat nåt? Som tittare får du följa med ”i skeendet” och du sitter och håller andan – och tummarna – precis som grabbarna att det ska gå vägen. Faktiskt. Filmen lyckas skildra dessa grabbars desperation och känslomässiga berg-och-dal-bana på ett riktigt snyggt sätt, så att man för deras skull hoppas dom fixar det. Det är en dröm och en chansning.
Tyvärr lämnar DVD-produktionen allt att önska. Kvalitén på bilden är rätt sämstig (man ser på en gång att det är en lågprisutgivning) och extramaterial är förstås att glömma. Men det är sånt man får ta om man överhuvudtaget ska få se en sådan här pärla, som innan DVD-utgivningen legat och dammat hos något produktionsbolag i åratal (som ju är ödet för de flesta av sådana här produktioner). Och i Sverige släpps den inte… Så ta en chans och se en udda och otippad, hård brittisk heist-film!
Filmens topphunk: Tom Bell
Opening credits logo.
Opening credits title.
Grabbar på glid: Helmut Schmidt, Tom Bell & Stanley Baker.
Brittisk Topphunk
